Sämsta mamman

Inatt har jag nog slagit rekord i att vara en dålig mamma... Dottern har fått kräksjukan (inte så konstigt med tanke på att mer än hälften av barnen på hennes avdelning kräkts PÅ förskolan denna veckan).
I alla fall, jag hatar kräk, alltså, det är väl ingen som direkt gillar det heller har jag förstått, men mitt ogillande kan nog mer räknas som en fobi. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag vet att JAG kan stå på tur. Det är nog det som känns värst, att jag i dessa stunder endast tänker på mig själv.
Nåja, igår kväll precis innan jag ska gå och lägga mig hör jag hur stortjejen börjar jämra sig i sömne. Jag väcker snabbt sambon och säger (kräver) att han ska gå upp och kolla till henne. Jodå, mina värsta farhågor besannas. Sambon tar hand om dottern och hennes "situation". Vad jag gör?
Tar med lillskiten till ett annat rum, stänger dörren och stannar där tills nästa morgon. Kan säga att jag inte sov så gott med det dåliga samvetet som sällskap...
Tur hon har en pappa som inte är lika nojjig som jag.