Alltså nu måste jag bara berätta en sak. Idag blev vi av med kattungarna... På riktigt. Vi insåg att vi inte sett dem på ett tag och började gå runt och leta. I takt med att vi letade ökade oron något, var tusan har de tagit vägen?! Hittade inte dem någonstans...
Ojoj, kan det vara så att de smitit ut, utomhus? Tänkte tillbaka och analyserade jag och sambon, visade sig att vi öppnat dörren vars en gång, men såklart har vi inte sett några katter på väg ut, då hade man reagerat tycker man ju.
Jaja, det kan ju vara så att de smitit ut utan att vi märk det, de är ju hyfsat snabba om man säger så.
Ut och leta i omgångar, jag och sambon, kolla under bilar, i alla buskar och varenda vrå nan kan tänka sig. Lockade med mat och kallade, allt medan den andre fortsatte vända upp och ner på huset för att se om de gömt sig någonstans. Ut igen och kolla inne igen, men inga katter någonstans...
Dags att äta middag, nu har det gått några timmar, vi försöker få i oss lite mat men tanken på att våra små kattbebisar är ute i stora världen alldeles själva och rädda får oss att tappa aptiten.
Vi bestämmer oss för att låta ett par fönster stå på glänt så att vi hör om det jamas utanför för nu är det mörkt och vi kan inte leta längre. Nattar barnen och sätter oss vid tvn, hyfsat nedstämda när vi plötsligt hör ... någonting? Vad var det?! Kan det vara?! Jo minsann! Hela denna tiden, det blev 6 timmar till slut, har båda katterna varit inneboch var då kanske ni undrar? Inuti soffan! Uppe i armstödet på något vis och antagligen sovit. Jädrar vad vi är glada nu! Men fasen vad sjukt?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar